Klickade just hem fyra bikinis och en baddräkt från H&Ms outlet. Kommer behövas om en månad när jag befinner mig typ här:

blaha

Här är en grej jag inte gillar: När byggarbetet utanför fönstret gör så att det skakar så man känner det i hela kroppen. Då tror man att hela huset ska rasa.

Jag gick promenaden, det var rätt kul faktiskt. Kändes dock lite emo att gå runt själv med kamera över axeln. Hittade massa fina ställen. Grejen med att Hisingen ligger på fel sida älven är ju att man ser hela staden på en gång, på håll. Man får liksom lite annan känsla av staden, och det är lite konstigt när man bott på andra sidan i tjugo år. Hmm.

Men, det skulle inte bli något tonårsfilosofiskt larvigt inlägg, nej nej. Skulle snarare tala om att jag upptäcker varje dag hur mer lik en tant jag blir hela tiden. Två väldigt avslöjande bevis idag.

Bevis 1: Jag lyssnade på P4 under promenaden i två timmar och hörde mig själv tänka "men P4 är ju en trevlig kanal".
Bevis 2: Jag fick en Elloskatalog på posten och bläddrade lite i den till frukost för att kunna håna alla fula saker, men blev istället under några skrämmande sekunder väldigt sugen på ett påslakan-set med julmotiv.

Eh. Nu ska jag dricka mitt "te".

Update! Nu står vaktmästaren på taket på hotellet och installerar någon form av antenn. Hahaha, de kanske har tagit tag i prostitutionsgrejen efter tidningsartikeln och nu måste de ha en antenn så affärsmännen kan kolla på alla tillgängliga porrkanaler istället.

What to do?

Idag har jag kompledigt. Har kompledigt i tre dagar, men jag får gå till jobbet om jag får tråkigt, säger chefen. Jaja. Meningen var att jag skulle åkt till landet med mamma, vi skulle gå i skogen, greja i trädgården, dricka vin och kolla på film. Men nu finns det ju ingen skog och mamma är för ledsen för att åka dit. Så jag är hemma och har ont i ryggen och blir hatad av min kille för att han tycker att jag är jobbig av diverse anledningar. Gud vad tråkigt det är att bråka, men nu orkar jag inte bry mig om det utan skall försöka komma på vad jag ska göra hemma när jag äntligen är ifrån jobbet lite. Här är några alternativ:
-Städa klädkammaren, som inte organiserats sedan inflytt för tre veckor sedan. ååååååh vad tråkigt.
-Klä om köksstolarna i tyget jag köpte för flera månader sedan.
-

OKEJ HALLÅ medan jag skriver detta ser det ut som om en man planerar att hoppa ner från 11-våningshotellet jag ser från mitt fönster!!! HJälp, vad ska jag göra? Oj, jaha, han verkar ha vaktmästarbyxor på sig. Men det ser fortfarande knepigt ut. Varför hänger han på balkongräcket? Får fortsätta hålla koll. ps. ska skaffa ett teleskop så att man kan se vad alla gör på hotellet. alla rum har glasade väggar åt mitt håll. och häromveckan var det en artikel om prostitution på hotell, och en av de intervjuade brukade träffa sina kunder på detta hotell, som är ett typisk buisness-hotell. alltid massa japaner överallt. slut parantes!!!

listan!
ja, tredje alternativet är nog att promenera bort till coop och köpa glansiga magasin för 200 spänn och ligga i sängen och läsa dem tills jag börjar jobba igen.

och det fjärde är att gå en promenad med en kamera och utforska Hisingen Island lite. Jag har innan jag flyttade hit aldrig i hela mitt liv haft ett ärende på Hisingen. Jag föraktar egentligen Hisingen och alla som bor här. Hisingen är ett sånt looserställe. Men nu bor jag ju själv här, och jag har åkt buss förbi några områden som ser fina ut. Ska jag ta en 2-3 timmar lång promenad?

Synd att typ ingen läser den här bloggen, man skulle behöva vara kjolman eller någon annan liknande ibland, för att ens rop på hjälp skulle uppmärksammas när man behöver.

Stor människa vs. den lilla människan / en studie i maktmissbruk

Det var en gång en liten sommarstuga och en liten familj. Den lilla stugan låg i en skogsglänta. Runt hela stugan fanns en fantastisk John Bauer- skog, tät och skyddande, mörk och vacker. Mitt i skogen låg stugan på sin lilla tomt. På tomten fanns några björkar, som stolt dekorerade gräsmattan och höll upp familjens hängmattor. Nedanför stugan fanns sjön och den egna lilla bryggan. Alla som kom och hälsade på familjen sa att "det här är som paradiset" och "vilken fantastisk vacker och fridfull plats". Familjen tyckte likadant. Varje gång de åkte dit blev de lika hänförda av tystnaden, lugnet och kärleken till skogen. En dag när familjen var hemma i stan ringde den söta farbrorn som bodde några kilometer bort och frågade om familjen visste vad som hade hänt. Det visste inte familjen. Markägaren som ägde skogen hade helt utan förvarning skövlat bort den stora skogen och förvandlat paradiset till en krigszon. Hon hade inte berättat något för familjen, för att "det hade inte blivit av". Trots att hon i flera månader planerat avverkningen. Den lilla familjen kände som om de hade förlorat en av sina familjemedlemmar. Alla blev helt tomma i själen, mamman grät och grät, och den lilla skogsgläntan var för evigt borta. Den lilla stugan som tidigare hade legat i den vackraste av gläntor, den mest välsignade av oaser, var helt plötslig en hydda på ett kalhygge. När familjen kom dit och såg förödelsen kunde inte någon få fram ett ord. Alla stod, med tomma kroppar, med tunga själar och de förstod ingenting. Dottern i familjen undrar när hon skall vakna och förstå att hon bara drömt allting.

Jag har varit med om förlust i mitt liv. Jag var rätt liten när jag för första gången fick gå igenom den sorg och de känslor som måste bearbetas när en människa dör. För att inte tala om min mamma, som mist två av sina syskon och sin pappa, alla alldeles för tidigt. Så att jag vill för allt i världen inte förminska och underskatta vad sådant innebär. Men denna förlust och denna förödelse, dessa knivhugg i min och min familjs ryggar och hjärtan, det är något av det mest fruktansvärda jag varit med om. Man känner sig så liten, så liten, så liten. Den tomheten jag kände igår när jag möttes av krigszonen som numera är vårt älskade land, är den sjukaste urholkningskänsla jag varit med om. Jag bara skrek. Det går liksom inte att beskriva, och det låter så överdramatiskt, men naturen har en sådan kraft, en sådan inverkan på mig, så jag blir så sjukt drabbad av det här.

Jag började gråta bara av att korr-läsa det här. Usch, jävla bonn-kärring, kan brinna i helvetet i evighet. Så det så.

/Ledsna, tomma, sårade och förtvivlade ajs.

Det bor en stolt liten öbo i sverige-ajs

Kanske är det bara islänningar som går in på mtv.com och röstar på videor i tävlingar, men man kan ju inte blir annat än lite imponerad av att det finns två isländska band med på en lista på de tio bästa musikvideorna någonsin?

Dessutom, om man får skryta lite, så är femman, Svefn-g-englar, koreograferad av min underbara, fantastiska och fina styvmamma. (inte den slovenska styvmamman alltså, utan min första styvmamma...min pappa gillar att byta fru, ja) Hon är en av de varmaste och bästa människor jag vet, och mamma till min söta fina isländske lillebror. Hon är professionell dansare och koreograf, men ideellt koreograferar hon dansgruppen Perlan, som består av ungdomar och vuxna med Downs Syndrom. Det är de som dansar i Sigur Rós video. I love min styvmamma och I love den där videon. Den förtjänar sin plats på den där toplistan.

Grattis fina Perlan dansgrupp!



Nationalisten i mig kryper fram när det passar som ni märker. Trots att jag bara spenderat 6/26-delar av mitt liv på lilla ön. Häromdagen, den 16 september, "firade" jag 20 år som svensk invånare :)
Hur tycker ni att jag skall uppmärksamma detta? Lyssna på Ulf Lundell? Äta kräftor? Ställa mig i en kö?

Inte mera skånska nu, tack. (inte mera göteborska, finlandssvenska och talfel där folk inte kan säga R utan säger J istället heller, tack)

Förresten, all denna jävla lundahumor som dominerar P3s program nuförtiden gör ju att så fort man hör någon prata bred skånska på radio så tror man att det är ironi och humor. Jag tror att jag lyssnade på ett intervjuprogram på P4 väst i 15-20 minuter häromdagen i tron om att allt var ett skämt och att intervjupersonerna inte var de personerna utan folk som imiterade dem, bara därför att programledaren pratade med den här P3-humor-dialekten. Sick!

YEAH

Det här är så roligt. Läste hemma hos mamma och vi blev så glada att vi gjorde high-five till nästan varje punchline. "Kliv av Christos och Stavros" AAAhhhhhahahahaha!

Slovenian chic

Min pappa bor i Slovenien. Där lever han någon form av bohemliv tillsammans med sin slovenska fru och deras två döttrar, mina halvsystrar. Jag känner inte min sk styvmor nämnvärt, vi har naturligtvis träffats, men då jag inte träffat ens pappa på över fyra år är det inte så konstigt att relationen till styvmor är sådär väldigt tight. Dock är de ansvarsfulla vuxna och ser till att skicka presenter till jul och födelsedag till mig, 26 år gammal, trots att de verkar ha rätt ont om pengar och trots att de inte verkar ha den vildaste aning om vad jag gillar. Men nu har det börjat bli så absurt så jag nästan börjar misstänka att min styvmor, som om jag känner min pappa rätt är den som handlar presenterna, köper fula grejer bara för att jävlas! Hennes klädstil är väl inte den snyggaste precis, och modet i Slovenien skiljer sig väl lite grann från modet i Sverige, men jag har ju ändå träffat kvinnan och hon brukar ändå se förhållandevis normal och icke-uppseendeväckande ut. Men alltså, jag hämtar det här lilla paketet jag fått med posten igår, och innehållet är så sjukt så jag kan inte ens med ord beskriva vad det var. Vissa saker förstod jag inte ens vad det skulle föreställa. I en förpackning låg något som vid första anblicken såg ut som strumpbyxor/leggings i grönt camo-mönster med guldfärgade ankare (!?!?!). När jag tog bort plasten och vecklade ut det visade sig det vara något helt annat. Det var liksom bara ett tygstycke, långsmalt liksom. Som en halsduk, men ändå inte, eller ett skärp, men ändå inte. Mammas mest kvalificerade gissning var att det skulle knytas kring midjan kanske, som dekoration. HE? En annan förpackning innehöll ett strumpbyxeliknande material i en odefinierbar orange-brun kulör, format som en ring. Eller liksom, som ett hårband, fast det var för brett för att vara ett hårband, så vi gick bet även här. En annan grej förstod jag vad det var, men jag förstod inte VEM som skulle ha på sig det. Det var en sån här "pösig" keps, som medlemmarna i Ace of Base hade på sig på 90-talet. Oidentifierbar färg även här, någon slags ljus militärgrön. På sidorna guldknappar med märket "Funky fish". Är det en fiskarmössa?
Det fjärde objektet var en slags pås-väska, ni vet en sån där bohem-modell där själva påsen går över i axelremmen. Och det kanske man kan tänka sig bli sedd med på stan, om den är enfärgad och gjord i tyg. Men den här varianten var liksom stickad, randig i typ rosa, orange och några andra färger, och i mitten sitter en applikation i fleece!!! FLEECE! Applikationen föreställer ett ljusrosa hjärta.
Ytterligare en grej var ett par sneakersstrumpor, såna som är så små så man ska kunna ha dem i ballerinaskor utan att de syns, men dessa skulle nog synas för de var, surprise!, också camo-mönstrade och dessutom försedda med några strass-stenar.

Nu röstar vi. Är det så att

a) Natasa, min sk styvmor, köper helt sjuka och abnormt fula saker för att hon inte står ut med tanken att pappa har en dotter i Sverige som är snyggare än hon och hon är bitter för att pappa inte är rik som hon trodde när hon gifte sig med en västerlänning som vid tidpunkten då de träffades föreföll vara både rik och berömd då han hade ett annat jobb och var en känd kulturpersonlighet i sitt hemland men nu är en fattig bohem - AKA snövit-syndromet
b) Modet i Slovenien är helt obeskrivbart.
c) Det är pappa som köpt sakerna, han tror att jag är 5 år.

Otempo

I mitt nya bostadskvarter finns en livsmedelsbutik på gångavstånd, den ingår i kedjan TEMPO och är både dyr, dålig och långsam. Personerna i kassan måste helt uppenbart vara rekryterade via någon form av projekt för att sätta socialt missanpassade människor i arbete, för de är lätt utvecklingsstörda allihop. Ingen överdrift alltså, utan helt sant. Det har gått så långt så att jag tar en omväg via bankomaten varje gång jag måste handla där, för att slippa betala med kort, en procedur som tar minst 3-4 minuter för dessa personer. Allt ackompanjerat av många suck och ibland en och annan tyst svordom.

Häromdagen hittar jag ett nytt ansikte bakom kassan, en man som förefaller vara förvånansvärt normalt i jämförelse med sina kollegor och han knappar in mina tre varor utan problem och jag tänker att äntligen skall väl denna livsmedelskedja få ge liiiite skäl för sitt namn. Men dubbeltji får jag genast som straff för att jag ens vågar tänka i dessa banor. Precis när jag tror att han skall säga "65 kronor tack", så tar han sig för pannan och säger istället "förlåt, jag är lite trött, jag har firat min skilsmässa i fyra dagar". Ehhee, säger jag och klämmer till med ett medlidsamt "men skall man fira sitt bröllop skall man väl få fira sin skilsmässa också, eheheeee" och tror att jag därmed skall komma därifrån. Men nej, berättelsen slutar inte här. Istället är jag fånge i denna mans grepp, som skoningslöst fortsätter plåga mig genom att säga den ena sjuka grejen efter den andra (t.ex. 1. Hans f.d. fru snodde hans pass när han skulle på affärsresa och han var tvungen att skaffa ett nytt och hon är helt sjuk i huvudet. 2. Han har firat skilsmässan bl.a. därför att han tyckte att han kom billigt undan, det kostade honom bara 9 miljoner, villan i billdal, hans nya BMW som han bara haft i två veckor samt att han skall betala alla hennes räkningar i ett år.)
När jag efter typ 10 minuter äntligen kommer därifrån så befinner jag mig i chocktillstånd och ser säkert själv ut som en i gänget av psyksjuka då jag går och skrattar för mig själv hela vägen hem, för det är liksom så absurt att jag knappt tror det är sant. Jag tänker aldrig mer gå dit.

It's raining men på hållplatserna i gbg

Alltså kollektivtrafiken, denna outtömliga källa till ny blogginspiration. Har haft en envis förkylning i kroppen i snart två veckor, och den attackerade mina stämband under förra veckan, kunde inte prata nästan alls. På torsdag eftermiddag när jag är på väg hem från jobbet, fast besluten att inte yppa ett endaste ord mer på hela dagen, så skall naturligtvis alla mina medresenärer prata med just mig.

Det börjar på hållplatsen, jag åker ibland från en hållplats som ligger mitt i ingenstans, det är bara en väg med åkrar och hästhagar och skog runt omkring och där sitter man oftast ensam och väntar, ibland är det någon tonåring vars elaka föräldrar bosatt sig mitt i ingenstanlandet, i någon av 7-miljonersvillorna som ligger en bit bortanför hästhagarna. Den här dagen står det dock en äldre man här och väntar på samma buss som jag, och han frågar om den går till stan. Jadå, kraxar jag. Jo, du förstår, fortsätter han, jag har en husbil på en bit mark härborta och jag åker väl inte buss så mycket så därför hinner man glömma vilken linje man ska ta mellan gångerna. Jaja, svarar jag. Jo, jag har mina tavlor där nämligen, tjatar han vidare. M-mh, viskar jag, för jag kan verkligen inte prata. Naturligtvis slutar han inte prata utan det visar sig snart att han med sin husbil åkt jorden runt, han börjar med att visa mig en bild på husbilen, som är fullklottrad med autografer. Bilden på bilen är tagen samma dag som han träffar någon Dallas-skådis eller liknande, jag minns inte riktigt, och skådisen är i full färd med att signera bilen. Det är inte bara autograferna på bilen som mannen varit ute efter dock, utan han har under 30 års tid sysslat med att samla på "autografer för blinda", ett slags konstprojekt som enligt vad jag förstod går ut på att en kändis sticker ner en knuten näve i en stor klump med lera, eller bara gör ett handavtryck, och så dekorerar gubben lerklumpen och vips är tavlan klar. Han har 50 stycken sådana här hemma och han har en agent som säljer dem åt honom, den dyraste kostar 5000 dollar och "föreställer" Johnny Cash. I plånboken har han bilder på alla möten med kändisarna, och mycket riktigt finns där en säkert 20 år gammal bild på Johnny Cash där han är i full färd med att sticka ner näven i gubbens lera. Helt sjuk grej. Kommer inte ihåg alla kändisar, men det är en imponerande samling. Han berättar vidare att han började med detta efter att hans dotter som 16-åring råkat ut för en olycka som gjorde att hon miste synen, och han säger att man ställs inför en helt ny värld om man inte tänkt på det här med att vara blind innan någon som står en nära drabbas av det. Dottern fick tillbaka synen efter tre veckor, men han har alltså ägnat stora delar av sitt liv åt att göra sina tavlor, där alltså blinda människor skall kunna "känna" sina idolers autografer istället för att se dem.

En fascinerande man.

En annan lika fascinerande man möter jag när jag sitter i stan någon halvtimme senare och väntar på nästa buss som skall ta mig till ön där jag numera bor efter flytten. Jag sitter på en bänk och ser i ögonfrån hur en något annorlunda man stegar bestämt rakt fram åt just mitt håll, trots att det finns ett hundratal människor på och omkring hållplatsen att välja mellan. Jag tänker att fan nu kommer han vilja ha pengar av mig men jag har inga och suck jag ser ut som en diva som inte gillar hemlösa och alla kommer titta på mig och tycka att jag är snål bara för att jag sitter här med min dyra väska och vägrar ge honom pengar fastän jag faktiskt inte har några för hallå jag har aldrig kontanter på mig, jag betalar med KORT!
Men han frågar inte om pengar för han är inte hemlös utan bara från norrland. Hahahaha, norrlänningar. Killen ser ut som om han har bott i skogen hela sitt liv, han har skogsfärgade kläder, ylletröja, väst och håll i er nu, skinnkeps! Gud alltså. Hans hår är krulligt och axellångt och han frågar vänligt om jag vet om man kan köpa sin bussbiljett av föraren eller hur det nu går till. Jag säger lite finkänsligt "om du HAR en mobiltelefon så kan du köpa en biljett med den..." Jag med mina fördomar, såklart har han en mobil, av ganska flashig modell faktiskt, och vi knåpar med gemensamma ansträngningar ihop ett biljett-sms.

Ja mina vänner, kollektivtrafiken.

Annars whats up?

SJuk och eländig. Det är ett eländes elände alltihopa just nu. Den nya lägenheten är trevlig men stökig. Har aldrig tid att packa upp lådor när man kommer hem från jobbet klockan 23.30 och jobbar 9 dagar i sträck. Kulturinstitutionen jag jobbar på sponsras av ett stort företag. De betalar varje år för att en massa mellanstadiebarn får komma till oss och ägna sig åt diverse aktivitetet. Det träffar sig naturligtvis så att det regnar och är riktigt jävla pisskallt när barnen kommer och skall vara utomhus med MIG som lekledare när jag är jättesjuk och har ont i halsen. Alltså, det kan inte vara mer synd om mig. Jag har nu i två dagar pratat non-stop inför 30 ungar åt gången, utomhus, med halsont och spränghuvudvärk. En dag kvar.

Tur att jag fick en spa-dag i födelsedagspresent! Gillar att fylla år.

Nu äter jag 87%-choklad och kollar på Filip och Fredrik på teve. Helt värdelöst tråkigt program.

Mera...? Inte just nu. Såååå tom i huvudet.

Synd. Om. Mig.

Behöver aldrig skaffa barn

Min lillebror är helt fulländad. Han är den finaste lilla människa jag någonsin känt. Elva år gammal, precis börjat sexan, gick hem från skolan igår, förbi en blomsteraffär, tänkte "min syster fyller år idag", tog sina egna pengar och gick in och köpte en bukett till mig. Sen gömde han dem på sitt rum i en vinkaraff med vatten i och gav till mig när jag tittade förbi på kvällen. Jag började nästan gråta.

Inge mera tåg

Idag fyller jag år.