Byråkratiskt formulerat brev från AEA

"Din arbetsgivare har styrkt arbete för dessa veckor innan dem passerat"



Skall man ens bemöda sig svara på ett sådant brev?

Nattmacka

Klockan är kvart över två och jag lider av insomnia. Har ätit en halv limpa och kollat på film.

Läste en gammal dagbok idag.

"17 januari 1996,
Jag älskar Kalle och mina lår är feta"


11 år, not much has changed. Jag älskar Calle och mina lår ÄR feta. Sick!

Nu ska jag försöka sova.

ps. jag skar fingret på globalkniven när jag åt limpa, jag bandagerade fingret med toapapper och ett hårband.ds.

youtubat idag

L WORD!

såg trailern för säsong 5! dör.

Saker jag måste sluta säga

1) "ju"

2) "det är ju helt galet"

3) "fasen"

4) "allvarligt"


Vilket är värst? Vad ska jag prioritera?

The beauty of the north

Det är tydligen väldigt många polacker som åker till island för att jobba inom bygg och anlägging just nu. Då Island ju är en ganska homogen ö befolkningsmässigt, märks det naturligtvis om det helt plötsligt finns yttterligare en stor homogen grupp som rör sig i området. Min kusin anna berättade att polackerna gillar isländska tjejer. De är tydligen överens om att

"icelandic girls are like fat barbiedolls"


hahahahaha!

meh

Idag började jag nästan lipa på jobbet, så jävligt är det. De facto.

Lite senare på dagen berättade jag ett skämt som fick en sjuåring att "nästan kissa på sig av skratt".

Skämtet handlade om mormor, min mormor alltså. Inget skämt egentligen, utan bara en autentisk, kärleksfull skildring av min mormors egenheter. Ungefär såhär; mormor sitter mest i sin fåtölj, och på soffbordet ligger fjärrkontrollen och telefonen. Båda apparater är små, smala och svarta, vilket naturligtvis betyder att hon i 50% av fallen svarar i fjärrkontrollen istället för i telefonen. Det var det sjuåringen tyckte var kul. Sedan berättade jag också att mormor kallar fjärrkontrollen för självkontroll. Det tyckte han också var kul, men inte kissa-på-sig-kul. Egentligen är ju det här med självkontrollen roligare, men det roliga ligger väl i ironin kring IT, teveberoende och några andra saker, vilket ju tillsammans skapar en värld där en självkontroll i plast inte vore en omöjlighet.

Detta var idag. Måndag alltså. De djupaste suckarnas dag.

Helgen som gick var fin. I lördags åkte jag till norge över dagen och igår söndag åkte jag bärgningsbil till uddvalla.

kvestjån

skinnjacka/läderjacka. vari ligger skinnladen? kära bullen eller cecilia b jonson, svara /ångestflikkan

Go som en kaffecrema

Jag och Linda var på fönstershopping efter dyra kaffemaskiner. Hennes föräldrar skall köpa en till henne i 25-årspresent och budgeten ligger på 5000-7000! Jag som tyckte att jag fick en dyr 25-årspresent. Damn. Jaja.

Linda hade varit på NK och kollat först, men där hade de varit riktigt kärringar och idiotförklarat Linda och varit allmänt otrevliga. Så vi dissade NK och gick till en söt liten affär på Magasinsgatan som säljer allt möjligt, mest kaffemaskiner och kaffegrejer, men också världens snyggaste 70-talsretro väskor i mjukt ljusbrunt skinn. Helt otroligt fina. (men svindyra).

Det var en tjej som jobbade där. Kanske ägde hon affären, kanske var hon bara anställd. Men hon var den mest fantastiska butikspersonal jag någonsin har träffat. Hon var liten och söt och hade på sig någon slags collegetröja som såg ut att vara en uniformsjacka från en 60-talsbensinmack. Typ Koppartrans men snyggare. Svart hår i en tofs och ett svart midjeförkläde.

Hon var så trevlig! Hon bryggde kaffe till oss i de olika maskinerna så att vi kunde smaka på skillnaden och jag vet att hon såklart måste vara trevlig så att folk ska handla i hennes affär, men hon var bara så charmig så jag nästan dog. Det finns inget bättre än expediter som är sådär. Man blir helt tagen på sängen. Jag kände mig nästan lite deprimerad när jag gick därifrån, för att jag inte är flata/heterokille. För jag var typ lite kär i henne en stund.

Fan! Jag känner inte ens någon heterokille/flata som jag kan skicka dit! Så om någon mot all förmodan läser det här patetiska lilla blogginlägget och är i behov av en humörboost av toppkvalitet, gå till den där butiken och blir kär för en stund.

För det värsta är att Lindas föräldrar har någon slags rabatt på NK så de kommer inte ens köpa maskinen hos världens trevligaste kaffetjej.

Kvinnosyn

Jag presenterar en autentisk monolog från mitt liv;

Plats: Bilen på väg hem från Ikea
Scen: Har just stannat vid ett övergångställe för att släppa förbi en kvinnlig gångtrafikant. Kvinnan är ung och medelmåttigt snygg och hon bär på en liten plastpåse från apoteket.
Personer: Kvinnan med påsen (K) Jag (J) Calle (C)

J: Oj vad fort hon springer över gatan, vad glad hon blev att vi stannade
C: Ja ojojoj vad hon springer, hon skyndar sig hem med sitt akut-p-piller
J: Va!?
C: Ja såg du inte att hon hade en apoteketpåse?
J: Hahahaha, är du sjuk eller? Akut-p-piller?
C: Ja, det tänker jag alltid när jag ser en tjej med en apoteketpåse. Att det är akut-p-piller.
J: Allvarligt! Hahahaha, fan vad SJUK du är!
C: ...
J: Akut-p-piller!?
C: hihi...
J: Det heter faktiskt NorLevo.

sammanfattning av nedanstående

Det jag alltså undrar är:

Är det tillåtet att gnälla över i-landsproblem eller måste man hur trött man än är ta sig i kragen och förändra situationen/ alternativt sluta gnälla och stå ut?

Sånt är livet?

Det där med att jag fick en rosa kameramobil skänkte ett tillfälligt rosa skimmer över mitt nya tråkiga jobb i ungefär två timmar. Första dagen jag använde den kom jag på mig själv att tänka "undrar om jag ska ta upp mobilen och bekanta mig lite med den medan jag väntar på bussen....näää....gudvatråkigt, jag sitter här och stirrar rakt ut i luften i tio minuter istället". Teknik är alltså inte riktigt min grej. Så det hjälpte inte. Jobbet suger fortfarande.

Vad skall man göra i en sådan här situation? Skall man stå ut och stå ut och tänka "det är skitbra" eller ska man stå ut och tänka "det är skittråkigt men jag jobbar iallafall inte som svartstädare på donken" eller ska man bara skita i alltihopa, säga upp sig och hoppas på bättre tider fast man varken har a-kassa eller några andra pengar att överleva på? Soc lär ju inte se med så milda ögon på att man sa upp sig på jobbet för att det var tråkigt...

Jag har liksom ingen kraft kvar. Ingen kraft att söka alla de andra jobben jag hellre vill ha. Inte ens när jag hade all tid i världen att söka dem och skriva fina, fjäskiga ansökningar speciellt anpassade till varje annons fick jag ju svar. Varför skall jag då orka nu, när jag verkligen inte har något hopp kvar.

Allt är jävligt motigt just nu. Jag sitter och längtar till jul, men jag ska ju fan inte ens vara ledig då! Jag jobbar på annandagen! (på gamla jobbet, som jag fortfarande är för fattig för att tacka nej till att jobba på under helger och kvällar) Och sen då, när julen är över, vad har jag tänkt mig då? Att det bara tripp, trapp, trull skall gå fem månader av tråkjobb innan jag hinner blinka?

Skitjobb, skitliv.



.......eller guldliv och dolce vita, jag jobbar ju som sagt inte som svartstäd på donken..........skål!